söndag 30 december 2007

Kalgoums avhopp väcker frågor


Det som stör mig mest med att Monir Kalgoum lämnar laget mitt under säsongen är att man inte får veta varför.
Jag står ut med att inte få ropa "Moniiiir" på läktaren längre. Jag har intalat mig att det inte är någon jätteförlust för AIK (precis som jag intalade mig detsamma när Gråhns stack i våras), eftersom han bara fläckvis återfunnit den grymma form han hade innan skadan förra säsongen. Jag har torkat tåren som kom när jag tänkte på att jag sett kedjan Bång-Sandberg-Kalgoum för sista gången.
Jag har till och med slutat oroa mig över teorierna på Maries blogg om varför han lämnat: att det skulle ha med osämja med bås-Frazze att göra; att det skulle handla om att Monir vill spela på heltid i Europa; och att det handlar om att AIK (och detta är mycket, mycket värre) helt misslyckades med att hjälpa Monir komma tillbaka från den där skadan: att han länge och väl tvingades sköta läkarkontakten på egen hand, och att det till slut, dock inte via ledningen utan via någon privatperson, var AIK fotboll som hjälpte honom få operationstid.
Nej, det som skaver mest har alltså med informationen att göra. I en elitserieklubb hade detta – att klubbens och spelarens största fans lämnas i total ovisshet – aldrig kunnat hända. Media hade tvingat fram sanningen, eller åtminstone två versioner av den (spelarens och ledningens). Men i den mediaskugga AIK hockey befinner sig kan styrelsen hantera sådana här frågor ungefär som Putin portionerar ut pressmeddelanden från Kreml.
Som säsongskortsinnehavande Hovet-stammis känner mig faktiskt rent förolämpad av AIK:s amatörmässiga syn på information. Jag menar, att sitta där på A23 vecka ut och vecka in och engagera mig i spelare som Monir Kalgoum och Erik Tägtström, för att sedan inte ha en aning om varför de plötsligt – från en match till en annan – är borta.
Att inte gå ut med orsaker och resonemang bakom Kalgoums avhopp skapar ju bara rykten i stället. Rykten som i flera fall är direkt skadliga för klubben.

Win some, lose some...


Orsaken till att jag, som ändå sysslat ganska mycket ideellt/professionellt med hockey, från att ha suttit i styrelsen för en allsvenskt klubb till att ha skrivit hockeykrönikor i både tidningar och AIK:s matchprogram, numera vill vara fri från sådana uppdrag är att jag vill ha hockeyn som en ren, oförvanskad hobby, som en "ventil" i ett annars hektiskt arbets- och familjeliv. Det allra värsta jag vet är att sitta med block och penna under en pågående match – eller, hemska tanke, att av yrkesskäl tvingas se en ANNAN match än den AIK spelar vid samma tidpunkt.
Däremot har jag som synes inga problem att skriva om AIK hockey, men det är väldigt typiskt för mig att starta en sån här blogg i eufori över en seger (den över Västerås före jul) – och sedan bli stum efter en förlust. Jag är precis likadan när jag skriver inlägg på Golden Hill. Detta är förstås ett sätt att hantera min egen besvikelse, men min egen hockeyerfarenhet säger mig också att det är tillfälligheter som avgör hockeymatcher. Även dem som AIK vinner... och den typen av besvikelseinlägg som fyller Golden Hill efter förluster fyller mig med avsmak. Alla vet att AIK har en halvkass backbesättning, men det har ALLA lag på allsvensk nivå. Alla som går på matcherna har också med egna ögon sett lika stora, och ofta större, försvarsbrister hos motståndarlagen.
Anyways, det finns inget skäl för mig att kommentera AIK:s insats i Nybro. Jag såg ju inte matchfan. Att AIK är en berg-och-dal-bana i år vet vi redan. Likaså att vilket lag som helst kan åka på stryk efter tre raka segrar. Och om Leksand får stryk av Sundsvall kan givetvis AIK få stryk av Nybro samma kväll, utan att det behöver bero på att AIK är "nere i skiten igen". Men får vi stryk igen mot Oskarshamn i nästa match, då är vi kanske på väg ner i skiten på allvar, vare sig vi vill analysera sönder situationen eller inte... Men likafullt lär en förlust i nästa match bero på tillfälligheter, snarare än att vi har usla backar och Oskarshamn har bättre.

onsdag 26 december 2007

Hammarby i konkurs!


Alltså, ovanstående rubrik ska inte utläsas som ett scoop, utan som ett slagord. Bajen har inte summerat sitt aktieförsäljningsspektakel än, och de har redan hintat om att den där deadlinen kring nyår inte är så viktig – "bara det går åt rätt håll fortsätter vi". Skulle tro att de helt enkelt fortsätter tills nån annan, utomstående, tvingar dem av isen. Det kan bli hockeyförbundet, men jag hoppas givetvis på kronofogden, och att detta sker innan serien är slutspelad.
Mitt enda intresse i detta är att AIK får de där 6 poängen tillgodo på alla andra lag som förlorar dem.
Hammarby hockeys A-lag har inget existensberättigande längre. Ekonomin tillåter inte spel på den här nivån.
För det första har de konsekvent stulit pengar från ungdomslagen och överfört till A-lagets konto, och försökt rättfärdiga det i stället för att återbörda pengarna när alltihop kom ut via Dagens Nyheter.
För det andra gnäller de över Arenabolaget men har tydligen fortfarande inte betalat en spänn i hyra för den här säsongen. Och nu får de inte återvända till Husby, eftersom de uppenbarligen inte betalat hyra för den matchen heller, utan tvingas till någon ännu obskyrare ishall (var det Älta?).
För det tredje har man haft en mytoman som styrelseordförande som hittat på bisarra historier om falska namnteckningar för att bortförklara ett fordringsägarkrav på 300 000 kronor.
För det fjärde finns det väl numera över hundra klubbar, och minst ett fullt dussin med hockeylag från Storstockholm, som har högre hemmapubliksnitt än Hammarby.
Och för det femte står pappskallarna och super samtidigt som de försöker kränga de värdelösa värdebevisen på Sergels Torg (läs Maries ögonvittnesskildring, och funderingar kring det hela, här).
Jag skiter i om vi inte ens får chansen till revansch i ett sista derby om en månad. Jag vill bara ha bajenbluffen ur min åsyn.

fredag 21 december 2007

Mysteriet McKenna


Bilden till höger är plockad från AIK:s hemsida, och ska alltså föreställa klubbens officiella presentation av Mike McKenna. Ligger det inte nån sorts ofrivillig logik i skuggbilden?
McKenna har gett ett märkligt skugglikt intryck ända sen han anlände. Ja, ända sen vi satt på GH och utbytte gamla cachade kanadensiska college-länkar för att komma fram till vilken extremt anonym spelare AIK släpat hit (direkt från en australisk shoppingcentrum-cup, dessutom).
Inte blev det mindre bisarrt när han första gången dök upp på Hovet, i jeans, i sällskap med Mats Hedenström, och Mats gick förbi hela läktaren med Mike bakom sig för att genomföra en intervju vid rinkside. Alla följde paret med blicken, vi spanade in McKenna, hans hållning, hur hans fysiska form såg ut... men det var omöjligt att se; lika svårfångat som allt annat hos honom.
Och så tog Hedenström micken, sa att McKenna körde en try-out med laget, och bytte till engelska:
"Welcome, Mike!"
"Thank you."
Och sen lubbade de upp på läkaren igen. Den kortaste intervjun i pratkvarnen Hedenströms historia. Men precis som skuggbilden logisk, på nåt sätt.
Det går ju inte att få grepp om McKenna på isen heller. Jag tycker fortfarande han är för långsam, vilket han verkar vilja kompensera med nästan överdrivet distinkta passningar. Eller "distinkta", inom citationstecken. De är inte riktigt distinkta på riktigt, McKenna deltar fortfarande inte helt och fullt i spelidéerna utan gör det allra enklaste möjliga. Man-mot-man är han helt hopplös, som när han tappade pucken till det där Västerås-skägget vilket sånär gett ett 0-3-underläge.
En annan detalj jag stör mig lite på är att man aldrig, aldrig, aldrig ser honom snacka med de andra. Enda gången jag sett honom prata med en annan spelare på isen var när han försökte ge en motståndare en tappad klubba, eller vad det nu var, varken jag eller motståndaren fattade vad McKenna menade.
Om det var Gozzi som plockade hit killen så var det helt uppenbart Broberg som matchade in honom i laget – snabbt in i förstafemman, mycket istid i power play, en av de med mest istid i hela laget (ofta långt över 20 minuter per match). Sen när Gozzi och Frazze tog över har han sjunkit ner från första till sista backpar och blivit petad från start i de två senaste matcherna.
Nu tror ni kanske att ni läser en sågning; att jag tycker illa om McKenna och inte vill se honom i laget. Men så är det inte alls! Jag gillar honom, hans truliga uppsyn och anonyma stil på isen. Jag kommer på mig själv med att aldrig svära över hans felbeslut, så där som man svär över Sami och Ryman, i stället sitter man bara och hejar på honom. Som när man kollar in sin son i Sanktan.
Men när jag tänker på att vi kunde ha haft Tägtström kvar i laget i stället, om det nu inte varit för Broberg, blir jag frustrerad. Den tanken låter jag helst bli att tänka.

Dåliga domare byter namn och flyttar

Geografiskt domarjäv… finns det verkligen? Ett vanligt fenomen är faktiskt att domare som kommer från hemmalagets trakter är så fokuserade på att inte verka hemmabetonade att de mer eller mindre favoriserar bortalagen.
Och jag tror inte Alexander Kotevski, som ju bytt namn till Vikström i år (ett smart grepp som fler avskydda domare borde pröva på), medvetet dömer bort AIK i Norrland, det bara blir så när man inte riktigt hänger med i spelet och därmed tar med även publikreaktioner när man ska värdera situationerna.
Å andra sidan händer det märkligt ofta att jag blir rädd när jag ser domarnamnen i Swehockeys online-ruta inför bortamatcherna. Blotta åsynen av efternamnet "Claesson" tycks förebåda en hooking på Monir Kalgoum eller holding på Erik Ryman efter 0,47 av första perioden...
Och så har vi kapitlet Yosef El-Natour, som orsakade lynchstämning under Växjömatchen hemma i höstas. En av seriens sämre domare, måste jag nog säga, även om han var rätt hyfsad i förrgår. Men det kanske beror på det där fenomenet jag nämnde i inledningen, att man inte vill döma alltför tydligt till förmån för "sitt" lag. El-Natour är nämligen inte bara bördig från Västerås, han är inbiten VIK-supporter.
Att mantalskriva sig i Stockholm är ett lika effektivt domargenidrag som att byta efternamn.

torsdag 20 december 2007

Lillis eller Melin?


Folk tyckte tydligen att Lillis Lundh var oerhört negativ mot AIK i tevesändningen igår. Nu har jag kollat hela andraperioden i efterskott, den ligger faktiskt ute på TV4:s webbteve under rubriken om Ösets slagsmål, och Lillis är ju hur schysst som helst – berömmer AIK ideligen för vändningen av matchen, för det fysiska spelet, för skridskoåkningen och sammanhållningen av laget över hela isen.
Kanske var det hans nya arbetsgivare han satt och berömde, på ett sätt jag aldrig tidigare hört Lillis lovorda AIK?
Enligt ett rykte förhandlar AIK med just Stephan Lundh angående tränarjobbet i klubben. Och enligt samma rykte är självaste Roger Melin – som jag varit imponerad av ända sen Arlanda-tiden – ännu närmare att skriva på för oss. Vilket givetvis vore den verkliga drömvärvningen.
Själv skulle jag föredra både Lillis och Melin framför Frazze (och, visst, Lillis är gårdare, men den hockey han stod för när Frölunda tog SM-guld 2005 är det närmaste drömhockey ett svenskt elitserielag kommit under 2000-talet). I båda fallen bör dock Frazze tveklöst stanna kvar som andreman i båset.

Fritt fram för Frazze


Gozzi och Frazze har fått fart på AIK. Det är inget snack om det. Brobergs främsta problem i båset var att han utstrålade en grubblande tristess. Inget kunde bli alltför kul när spelarna kände andedräkten från Brobergs prestationsångest i nacken. Fråga Tägtström, som gjorde mål i Leksand och fick en frustrerad utskällning av Broberg.
Frazze har, som Gahn sa efter matchen igår, en förmåga att få alla att känna ett nytt lugn, och att lyssna, kanske inte bara på Frazze själv utan på varandra. Jag tror också att Frazzes erfarna defensivsnack får ett helt annat genomslag hos spelarna än Brobergs diktatoriska dogmer. Men om det börjar gå emot igen, om hela spelet går i baklås och defensiven återigen faller igenom, vad händer då? Med ett tränarbås helt utan minsta tränarutbildning?
Å andra sidan, vem skulle kunna komma in och – med blygsam AIK-lön – göra det bättre?
Och hur många av AIK:s hockeysupportrar tycker fortfarande att Frazzes djurgårdsår, inklusive idiotuttalandet på deras hemsida, är en besvärande omständighet? (Själv har jag en principiell grundhållning där, det finns INGEN idrottsman i världen som förtjänar "judas"-hatkampanjer).
Om en vecka kommer diskussionen förmodligen att kännas meningslös, då har AIK meddelat att Rikard Franzén, säsongen ut, tar över som tränare för A-laget.

Tönten Tornberg


Man börjar se Västeråstränaren Johan Tornbergs tevekarriär i nytt ljus nu. Jag tyckte han var rätt bra som experttyckare – han var passionerad, hade både karisma och intressanta infallsvinklar, påminde (på rätt sätt) om nordamerikanska eterproffs. Minns särskilt en analys han gjorde av Bobo Simensens kontringshockey under första HA-hösten efter sejouren i ettan, när han ringade in en extremt snabb spelvändning med Gråhns som dirigent.
Men det var då. Nu inser jag att om han tog med sig en trevlig och generös personlighet in i teverollen, så var det tvärtom en arrogant, självfullkomlig karaktär (fläckad av mediaframgången?) som gick vidare in i rollen som tränare för VIK. På Hovet igår, med det där löjliga grinet förstärkt av storbildsskärmen, var det uppenbart att han i första hand agerade framför tevekamerorna. Han flinade ofta hånfullt så länge VIK hade ledningen med 2-0 – åt slagsmålet med Österberg; när Rasmus Ericsson (var det, va?) missade öppet mål genom att lägga klubbladet under hela pucken och vifta upp den tre meter över mål.
Tornberg har säkert ett hjärta för Västerås, men det är inbäddat i tevekamerakaxigt ryschpysch som jag tror är till lagets nackdel. Jag menar, tänk tanken att Frazze och Gozzi hade stått och hånflinat när AIK hade vänt matchen på en minut. Well, JAG hade definitivt gjort det om jag stått i båset. Men det är "läktarhockey" – ett evigt, barnsligt psykologiskt maktspel med eventuella bortasupportrar i närheten. I båset är det rena självmordet. Ingen spelare behåller respekten för en coach som hånflinar tillbakalutat i ena sekunden för att i nästa ta en desperat time-out och börja skälla.
När Tornberg tog sin time-out redan efter halva matchen igår lyssnade bara halva laget till vad han hade att säga. Kontrasten gentemot AIK-båset – en sansad vuxenvariant av en Tevepucken-mål-hög av spelare med Gozzi och Frazze underst – var slående.