Ett förvirringens pep-talk

Sista varvet nu – och för AIK är det bara långspurt som gäller. Med vårt tabelläge finns inget utrymme för snål- eller rävspel, vi kan inte ligga och lurpassa, inte tänka strategiskt som Leksand (som smart nog förlorar mot IKO och Bofors, lag de föredrar framför AIK i en kvalserie), vi kan inte ens ta ut målvakten om vi ligger under med två mål i slutminuten eftersom ytterligare ett minusmål kan skicka Bofors till playoff i stället för oss.
Nu kommer Gozzi och Frazze lätt att plocka målisen i såna lägen i alla fall, till och med om det är Rögle eller Malmö vi möter. Jag har aldrig fattat coachers lättsinniga inställning till målskillnad, men det är en annan historia.
Att vi går in på slutvarvet i serien innebär också att vi kan lägga av med allt fruktlöst skitsnack om att vi "är på rätt väg" efter ett par raka segrar, eller att "vi har stora problem" efter ett par förluster. AIK var långt ifrån på topp mot Bofors, men hade ändå kunnat vinna matchen – precis som vi hade kunnat förlora mot Tuna igår.
I fajten om sjundeplatsen mellan Oskarshamn, Bofors, AIK och ett eller två lag till kommer mer eller mindre slumpen att avgöra: stolpe in eller ut, om andra lag får gratispoäng av slöa masar, dåliga domare, indianare och skador. Nån långsiktig strategi kommer inte att ha med det här att göra, knappt ej heller lagens respektive kvaliteter. Bästa laget vinner i hockey – ibland. När det verkligen gäller, i en streckstrid, vinner lika ofta "skitlaget".
Om vi inte lyckas, om vi exempelvis kommer åtta, med ett måls sämre målkvot än sjuan, då kommer vi att skylla på Broberg, på Leksands läggmatcher, på Ryman och Sami, på alla onödiga offensiva utvisningar... såna saker. Som om inte alla lag hade liknande listor att checka av. Men ingen kommer att skylla på en specifik indianare, eller ett enskilt missat öppet mål – "det var inte där vi tappade playoffplatsen" brukar det heta.
Men det VAR just där. Eller för att Gozzi tagit ut målvakten och förlorat med ett extramål. Det är slumpmässiga marginaler som avgör.
Det är också därför det är så kul att vara med om upplösningen. För att det mycket väl kan bli playoff och kvalserie, hur mycket vi än har att svära över längs vägen.

Det finns ingen Gozzi/Frazze-effekt...

...och jag är alldeles för uppgiven och upprörd för att göra en djupare analys än så, för tillfället.
En sak, bara: Rymans icing i powerplay i sista perioden.
Den icingen var droppen.

Mera mål, Mike!

Ett jubel bubblar upp inom mig bara jag ser den här bilden från Borås Tidning: McKenna har kommit in från utvisningsbåset, blir frispelad direkt (måste ha fått ett rejält försprång eftersom närmaste motspelare trots allt är precis hack i häl på bilden, vi vet ju att McKenna inte är nån explosiv skridskoåkare), och lägger upp den högt med backhand. Ser ut som han drar Wesslau innan skottet också.
Alla frilägena sattes tydligen högt på Wesslau. Stackars Gustaf, på väg ner i ettan nu. Jag tror Borås får ett helvete den närmaste tiden, om en vecka lär de ha åtta raka matcher utan seger.
Det jävligaste med att följa ett lag i allsvenskan är den här patetiska mediaskuggan som gör att man inte har en aning om hur bortamatcherna ser ut, man kan bara sitta och stirra på en halvdöd live-ruta på swehockey.se i två timmar, och bygga upp en sjuk psykologi kring det ("nu måste de ha klarat utvisningen!"). Och så många AIK-mål man aldrig kommer att få se (nåja, inte sååå många, men just nu betyydligt fler bortaplansmål än man är van vid).
Mike McKennas frilägesmål i Borås är ett sådant. Jag får ont i huvudet av lust att se hur det gick till, hur han rör sig i en sån situation, hur han fintar.

Nu nollar Jimmy Leksand också!

Här hade man varit nöjd med en eller två poäng – AIK är ju ett av Allsvenskans sämsta bortalag, och Borås har rent spelmässigt imponerat på mig i år – och så blir det kross! Trots att Kotevski dömde! Och efter frilägesmål av McKenna! Och trots en halvskakig forwarduppställning med Bång och Bergström borta!
Men det mest imponerande är att Jimmy Danielsson håller nollan i en sån erkänt svårspelad bortahall som den i Borås, där vi tidigare släppt in rätt mycket mål, och oftast blir bortdömda av domare som haft hela hemmapubliken sittande på axlarna.
Jag har varit ganaska missnöjd med Jimmy hela säsongen och tyckt att Johan Larsson-Tysell, hela seriens överlägset mest lovande yngre keeper, borde fått fler chanser. Nu känns det tvärtom som Jimmy är på väg in i en formtopp.
Jävlar vad man längtar till onsdag och Hovet nu. Jimmy drömmer nog redan om att sänka sin gamla moderklubb.

Bara Ryman-kloner i IKO-försvaret

Fyra segrar på de fem senaste, det skulle kunna tas som bevis för att Gozzi och Frazze har styrt upp saker och ting i båset.
Spelet, däremot, talar ett annat språk.
Även om vi var klart bättre än Oskarshamn hade vi mycket flyt - avgörande mål på volleystyrningar och studspuckar. Men när vi haft sådana matcher under Brobergs regim, som storsegern hemma mot Löven i höstas, spelade vi många klasser bättre hockey.
Låt oss ta det från början: fyra indianare under de första tio minuterna (två av Sami, en av Bergström, en av Ryman). Åtminstone två av dem kunde lätt ha resulterat i baklängesmål. Vi lever på en bitvis imponerande offensiv energi, men likt en sämre boxare kan vi inte anfalla utan att sänka garden. Lagspelet ligger i ruiner. Defensiv och offensiv håller inte ihop, och så mycket som AIK-spelarna åkte ihop och stängde vägen för varandra denna kväll har jag inte sett dem krocka i någon tidigare match. Detta är, lika mycket som poängskörden, ett kvitto på Gozzis och Frazzes förmågor.
Sami Pitkänen kan man alltid uppehålla sig vid en stund – en sån märklig spelare! I flera sekvenser i denna match var han exemplariskt bra: det finns en kreativ tanke bakom nästan allt han gör, och offensivt är han ibland helt underbar. Men defensivt har han för hög felprocent – och när han missar gör han det hårresande. Typiskt är att han försöker bryta i fel läge, så att motståndaren vinner ett par skär, med fri- eller två-mot-en-lägen som följd. Och i uppspelen balanserar han tvångsmässigt på slak lina mellan det geniala och det idiotiska. Ju mer han söker det förra, desto mer resulterar det i det senare.
Men det kan vara värre. Det kan vara Erik Ryman. Backen som skulle stå för rutinen, lugna ner spelet där bak. OK, lugn är han. På sin höjd lyckas han glida in i puckbanan, sakta som en söndagsskrinnare i Kungsträdgården, och peta till med klubbladet på pucken... men sen är både puck och motståndare utom räckhåll igen och Ryman stoppar tillbaka huvudet i skalet och ställer sovklockan.
Samtidigt var den här matchen typexempel på något jag varit inne på tidigare: AIK har inte sämre försvar än andra lag. Oskarshamns defensiv igår kväll var genant stillastående och tafatt. En hel uppsättning Ryman-kloner. Vilket gjorde att AIK kunde ha mycket roligt i anfallszonen, och utöver segern (i säsongens hittills viktigaste sexpoängsmatch) var det myckna klapp-klapp-spelet tvärs genom smålandsförsvaret behållningen av matchen.
Fast lite frågar jag mig vad Gozzi och Frazze håller på med, när allt det positiva som syns i matchen tycks komma från spelarnas egen inspiration. Jag hatar att citera Radiosportens AIK-hatare Mats Strandberg, men det finns verkligen "inga linjer hos AIK", ingen som helst synbar organisation på isen.
Leksand, och kanske även Borås, kommer att leka med oss om det fortsätter att se ut så här den närmaste veckan.