torsdag 3 december 2009

En teori om Rynos mentala tillstånd


Rynos negativa sidor var ju rätt tydliga även förra året – men hans enorma potential likaså. Det är först nu han börjar kännas helt omöjlig. Tycker ändå han gjort bra saker också som det inte tagits så mkt notis om, Melin har spelat honom oväntat mycket i boxplay och han har gjort det väldigt bra. Lång klubba osv…

Men, som sagt, nu börjar hans sämre sidor bli väl destruktiva, samtidigt som vi inte får ut något av hans positiva sidor (målet mot Västerås borta undantaget).

Han har sannolikt sämst speluppfattning i laget när det gäller uppspel, och han kan lägga i princip vilka idiotpassningar som helst, när som helst, var som helst, till vilken motståndare som helst…

Jag tror dock inte alls att han är "omotiverad" eller "ointresserad" utan snarare precis tvärtom. Han måste ju känna att hans karriär hänger i en skör tråd just nu. Det finns en sorts sävlig desperation i hans spel. Han har djup, djup prestationsångest.

Som detta med hans notoriska felpassningar. Jag kommer att tänka på en gammal kompis som ALLTID missförstod vad engelska popband hette. Om det fanns minsta möjlighet att misslyckas med ett bandnamn, då misslyckades han. Han trodde Spandau Ballet hette "Spindin Billit" pga det romerska typsnittet på debut-LP-omslaget. Han trodde Echo & the Bunnymen var namnet på skivan och gruppen hette Crocodiles. Han trodde XTC hette Drums & Wires. Eller så var det själva uttalet som blev fel. Och vi började såklart reta honom, hålla upp skivomslag och be honom läsa vad det stod… Han blev helt enkelt så osäker att han, på nåt undermedvetet vis, gav upp på förhand, han VISSTE att han skulle svara fel och då svarade han fel. Han kunde inte styra det, utan styrde bara runt i en ond cirkel.

Exakt så tror jag det förhåller sig med Ryno.