Min ledarartikel i nya numret av Tattersall

Jaha. Konkurshot och ekonomisk kris (igen). Skulder på åtta miljoner. När jag i våras fick reda på detta, efter AIK:s sportsligt sett bästa hockeysäsong sedan elitseriedegraderingen för sju år sedan, drabbades jag av någon sorts variant av post-traumatisk stress – pre-traumatisk stress? Jag mådde fysiskt illa och kände igen känslan från en gång tidigare.

Inte från när vi åkte ner i ettan.

Inte från när vi åkte ur elitserien.

Utan från när AIK:s dåvarande huvudordförande Ingemar Ingevik under vintern 2000–2001 saboterade AIK Hockey för överskådlig framtid. Men låt mig börja i en annan ände.

Ty hockeyhösten är ju i gång nu, och hur kritisk, upprörd och ledsen jag än kan vara över saker som hänt kring vårt hockeylag är allt negativt som bortblåst när det är match, eller när det är säsong, för den delen, när hela tillvaron rotera runt en tabell. Att följa AIK Hockey har trots allt, trots Ingeviks fullbordade våldtäkt av klubben, varit något av det bästa i mitt liv även under 2000-talet. Jag har gift mig, fått mitt tredje barn, till och med fått barnbarn, men inget har fått mig att missa en enda hemmamatch, inte ens när vi hackade tänder i korrugerade division ett-skjul för några år sen.

Hockey är framför allt ett enda stort här och nu. Precis som fotbollen. När man står på Råsunda existerar ju inte längre den där känslan man kan ge uttryck för över gnagarespresson på Salinos, att allsvenskan är Europas 20:e bästa liga och att AIK skulle ha svårt att ta guld om de så spelade i makedoniska högstadivisionen. Det är precis samma känsla på Hovet. Att se AIK:s högsta representationslag spela hockey eller fotboll är alltid här och nu, en rutin av rysningar och rusningar av känslor.

Därför var det lite dubbelt för mig att uppleva publiktillströmningen på Hovet förra hockeysäsongen, när allt fler “fotbollare” (ursäkta att vi Hovet-råttor har ett smeknamn på er) dök upp. Först en glädje och tillförsikt, men snart också en irritation.

“Fotbollarna” var lite för förtjusta i pauserna och baren, och pratade bara om 1980- och 90-tal och hur konstigt och bla-bla-bla det kändes att vara på Hovet igen. Under pågående spel satt de tillbakalutade och snackade om Rikard Norling, knappade på mobiltelefoner och koketterade med att “vafan, vi är på Hovet liksom, Boden 1994 och Blue Line”. De var inte intresserade av att lägga ner sina AIK-själar i närvaron.

Och för mig är det ”djurgårn” och ”bajen” att vara okunnig supporter. En AIK:are ska vara initierad.

För mig är det därför två saker som drar mig till Hovet vecka ut och år in. Det ena är att ända sen vi sparkade ut Hjallis har klubbkänslan, AIK-hockeyhjärtat, pumpat som aldrig förr, och det har tagit sig många sköna ansikten och kroppsuttryck genom de här åren: vissa (som åtminstone var med och fyllde Hovet i kvalserien från ettan) kan prata om Notan och Laraque, men vi trogna har haft så många fler hjältar, från Bobo och Christéen till Öset och Bång. Det är onekligen något av en kulturskymning när Hovet-publiken växer men man inte kan räkna med att kunna vända sig till den nytillkomne bänkgrannen och diskutera Ösets förtjänster och tillkortakommanden eller om inte Monir och Tägtström borde fått vara kvar (och hur fan kunde Broberg skälla ut Tägtström när han precis gjort mål borta mot Löven?).

Det andra som drar mig till Hovet är sporten ishockey i sig. Hur mycket jag än älskar fotboll så går det inte att komma ifrån att ishockey är mer komplext, med så många fler variabler och detaljer på alla nivåer: tekniskt, taktiskt, organisatoriskt, psykologiskt, fysiskt. Jag vet att det är kontroversiellt, eller kanske bara korkat, att säga så i AIK-kretsar – men faktum är att jag aldrig förlorat en diskussion, en argumentationsväxling, om detta. Fotbollsförespråkaren måste till slut alltid retirera från sakargument och dra fram myten och magin. Och det är givetvis ett godkänt argument för vem som helst med AIK-hjärta. Ens sportengagemang är ju per definition en känslofråga. Men har man inte följt hockeyn på nära håll på flera år bör man också erkänna – i stället för att slentriandissa sporten och sin egen klubb – att man inte vet vad man snackar om.

Problemet med många “fotbollare” (orsaken till detta smeknamn på dem som slutat gå på hockey är att ”splittringen” är så ensidig; vi Hovet-säsongare har ju aldrig slutat gå på Råsunda) är att de – kanske av samvetskval – känner behov av att motivera sig, att översätta det rent känslomässiga (det enkla faktum att de inte engagerat sig för hockeyn på åratal) till sakliga argument. Det är då man får höra all bullshit om hockeyns sell-out, om legoknektspelare (en så inaktuell anklagelse att den verkar vara anländ via fax), om serielunk som inte gäller nånting (när varenda match med AIK är en kupad hand om hockeygnagares hjärtan), och om Jokerits farmarlag, och om Frazze som gick till Djurgårn och att “hockeyn dog när Matte Lindberg fick ont i ryggen”… Aldrig hör man ett ont ord om Ingemar Ingevik, den ende som verkligen förtjänar det. Hur illa ställt är det inte inom AIK:s annars så kunniga supporterled när de inte längre känner till vare sig hockeyns närhistoria eller tidernas vidrigaste AIK-skandal?

Det var ju faktiskt så att AIK Hockey och Anschutz var helt överens om ett helt enormt sponsoravtal – amerikanerna, som då inte hade en tanke på Hammarby eller Djurgården utan bara ville jobba med AIK, satt med pappren färdiga för underskrifter, och dåvarande hockeyordföranden Klas Gustafsson hade anlänt till deras hotellrum i Globen City. Det var då Ingemar Ingevik ringde och beordrade ett stopp för hela affären.

Ingevik hade redan tidigare försökt hävda att Hjallis Harkimos bud, som låg långt under Anschutz och AEG:s, var bättre därför att det säkrade att föreningen behöll en majoritet av rösterna. En skamlös lögn. AEG hade aldrig krävde mer än 40 procent av rösterna. Det var när detta hade klarlagts som AIK Hockey valde komma till avslut med AEG – och det var då Ingevik ringde det berömda samtalet. Vilket fick Klas Gustafsson att avgå på stående fot och Hjallis att ta över AIK. Då var redan vänskapskorruptionen som låg bakom beslutet väl känd. Bröderna Mörner, de enda två som blev kvar av hockeystyret och var Ingeviks lierade, var gamla barndomsvänner till Teddy Jansson, ena halvan av riskkapitalbolaget Alted AB som tillsammans med Hjallis Harkimo lagt budet. Dessutom var Anders Lilius, vice vd hos storsponsorn Scandic, barndomsvän med Hjallis – som fick ta över AIK för en bråkdel av vad AEG hade bjudit, och sedermera slängde ut Frazze och andra dyra spelare ur laget, tog in en massa finländska spelare och slutligen flydde med svansen mellan benen när han sänkt AIK ner i allsvenskan. Men sju år är en mycket lång tid i ishockey. Elitserien har blivit nån sorts melodifestival med tevespektakel från Bingolottoarenor i småstäder. Medan allsvenskan inte längre känns som något mörker utan är den skimrande vardag, vibrerande av hetluft, som alltid fyller AIK-supportern under säsong – där varje matchdag sätter sig som en oförlöst klump i magen redan vid morgonkaffet när man diskuterar läget på Golden Hill på Svenskafans, och som inte löser upp sig förrän man sitter i sin stol på Hovet och allt blir AIK.

Nu har till och med media börjat fatta att hockeyallsvenskan är lika kul som elitserien, med många klassiska klubbar och nya publikrekord, fast med den existentiella skillnaden att den är på liv och död medan elitserien är ett lyx-spa i HDTV.

I år är dessutom den allsvenska serien bantad med två lag och tajtare och mer oviss än någonsin. Viasat Sport har köpt teverättigheterna, och AIK och de andra klubbarna har för första gången faktiskt fått sexsiffriga belopp för det. Det har snackats mycket om att gapet mellan elitserien och allsvenskan växer, men nu har det tvärtom börjat krympa. Inom de närmaste åren kan detta komma att leda till en omgörning av hela systemet, där allsvenskan tajtas till ytterligare för att sedan ingå i samma “paket” som elitserien, med en utökad dramatik kring ned- och uppflyttning.

Men AIK:s plan handlar över huvud taget inte om “de närmaste åren”. Den handlar om ett halvår. Att först få maximal utdelning på den nya bolagiseringen, där ju Notan och Tärnström gått i bräschen och köpt stora aktieposter, och att sedan nå elitserien i april. Med tanke på det ekonomiska läget sägs det vara ett måste. Vilket skulle kunna kännas som en tung börda och press. Men det är det inte. Ishockey och AIK är som sagt aldrig mer, aldrig mindre, än här och nu.

Och misslyckas vi blir det spännande och stort ändå. Då väcks vår överlevnadsinstinkt – och den är oslagbar.