Bara Ryman-kloner i IKO-försvaret

Fyra segrar på de fem senaste, det skulle kunna tas som bevis för att Gozzi och Frazze har styrt upp saker och ting i båset.
Spelet, däremot, talar ett annat språk.
Även om vi var klart bättre än Oskarshamn hade vi mycket flyt - avgörande mål på volleystyrningar och studspuckar. Men när vi haft sådana matcher under Brobergs regim, som storsegern hemma mot Löven i höstas, spelade vi många klasser bättre hockey.
Låt oss ta det från början: fyra indianare under de första tio minuterna (två av Sami, en av Bergström, en av Ryman). Åtminstone två av dem kunde lätt ha resulterat i baklängesmål. Vi lever på en bitvis imponerande offensiv energi, men likt en sämre boxare kan vi inte anfalla utan att sänka garden. Lagspelet ligger i ruiner. Defensiv och offensiv håller inte ihop, och så mycket som AIK-spelarna åkte ihop och stängde vägen för varandra denna kväll har jag inte sett dem krocka i någon tidigare match. Detta är, lika mycket som poängskörden, ett kvitto på Gozzis och Frazzes förmågor.
Sami Pitkänen kan man alltid uppehålla sig vid en stund – en sån märklig spelare! I flera sekvenser i denna match var han exemplariskt bra: det finns en kreativ tanke bakom nästan allt han gör, och offensivt är han ibland helt underbar. Men defensivt har han för hög felprocent – och när han missar gör han det hårresande. Typiskt är att han försöker bryta i fel läge, så att motståndaren vinner ett par skär, med fri- eller två-mot-en-lägen som följd. Och i uppspelen balanserar han tvångsmässigt på slak lina mellan det geniala och det idiotiska. Ju mer han söker det förra, desto mer resulterar det i det senare.
Men det kan vara värre. Det kan vara Erik Ryman. Backen som skulle stå för rutinen, lugna ner spelet där bak. OK, lugn är han. På sin höjd lyckas han glida in i puckbanan, sakta som en söndagsskrinnare i Kungsträdgården, och peta till med klubbladet på pucken... men sen är både puck och motståndare utom räckhåll igen och Ryman stoppar tillbaka huvudet i skalet och ställer sovklockan.
Samtidigt var den här matchen typexempel på något jag varit inne på tidigare: AIK har inte sämre försvar än andra lag. Oskarshamns defensiv igår kväll var genant stillastående och tafatt. En hel uppsättning Ryman-kloner. Vilket gjorde att AIK kunde ha mycket roligt i anfallszonen, och utöver segern (i säsongens hittills viktigaste sexpoängsmatch) var det myckna klapp-klapp-spelet tvärs genom smålandsförsvaret behållningen av matchen.
Fast lite frågar jag mig vad Gozzi och Frazze håller på med, när allt det positiva som syns i matchen tycks komma från spelarnas egen inspiration. Jag hatar att citera Radiosportens AIK-hatare Mats Strandberg, men det finns verkligen "inga linjer hos AIK", ingen som helst synbar organisation på isen.
Leksand, och kanske även Borås, kommer att leka med oss om det fortsätter att se ut så här den närmaste veckan.